Vem har inte känt uppgivenhet i en långdragen diskussion, eller möte, där du inte förstår helt och hållet vad det är som diskuteras och tycker att det är jobbigt att ställa frågor, då ämnet egentligen inte berör dig så mycket. Sen när man äntligen har kommit fram till den punkt där man tillsammans ska bestämma om man ska gå vidare med en sak eller inte, så kommer en kollega som kanske har suttit tyst under hela mötet och ställer en messa frågor och ibland motsätter sig beslutet. Det är lätt att sucka åt det och försöka argumentera för att hen bara ska följa strömmen. Det är väl inte så viktigt detta, kan vi inte bara gå vidare?
Det kan handla om andra saker också. Frågor där vi absolut förstår vad som sägs, men inte har räknat ut konsekvenserna av det beslut vi tar, eftersom frågan egentligen inte berör mig personligen. Det kan också vara så att man inte kan bestämma sig vad man tycker, men då alla andra i gruppen tycker på det ena sättet så tycker man att det är ok att tycka så också.
Det kan finnas en miljard olika scenarier som kan räknas upp där vi har tagit beslut som vi egentligen inte förstår, men där vi har följt strömmen.
Så till frågan igen, har ni jobbiga kollegor, som ställer en massa frågor hela tiden och håller sällan med? Då kan jag bara gratulera er. Det är dessa kollegor som får oss att tänka till, även om det ibland känns jobbigt och till och provocerande, men kan vi defacto inte svara på deras frågor och övertyga dem, kan det bero på att vi troligen inte har tänkt igenom beslutet helt och hållet. Det behöver självfallet inte vara så. Det finns människor som ifrågasätter allt, men det är inte de jag skriver om nu.
Faktum är att forskning har visat att vi människor kan slentrianmässigt följa grupptrycket, utan att reflektera så mycket över det. Det är således inte bara ungdomar som begår dumma hyss, eller brottsliga gärningar pga av grupptrycket. Även vuxna kan mobba, förtrycka eller begå allvarligare brottsliga handlingar pga grupptrycket, som i stunden känns rätt. Ett känt exempel på det är ju hur nazismen kunde agera som de gjorde under andra världskriget. Helt vanliga tyska (och andra etniciteter) män och kvinnor med sunda värderingar, blev nazister och angivare för Hitlers styre. Samma sak hände även i forna Jugoslavien, där goda grannar helt plötsligt pga den retorik och nationalism som väcktes började hata och till och med döda varandra, trots att de tidigare varit goda vänner. En gammal kollega till mig från forna Jugoslavien berättade att han var gift med serbisk kvinna och han var själv kroat. När inbördeskriget började, tände deras grannar som var serber på deras hus, då han var kroat. De fick fly mitt i natten. Det var alltså grannar han hade umgåtts med under många år, grannar som kände honom innan och utan.
Jag har varit med om att en man blev mobbad på sin arbetsplats, där jag var chef. Mannen var ensam i en grupp av fem kvinnor i 25-30 årsåldern och han hade lite annorlunda värderingar än kvinnorna i gruppen och mobbades till milda graden att han sa upp sig. Dessvärre såg jag inget av det förrän det var försent och när jag tog upp det, blev kvinnorna väldigt arga på mig. De ansåg inte att de hade mobbat honom, trots att de aldrig frågade om han skulle med och äta lunch, när de gick ut ihop, elelr över huvud taget när de gjorde något tillsammans och uteslöt honom helt och hållet. De såg heller inte hur alla andra såg när de himlade med ögonen när han sa något osv. De ansåg att det var mannen som var konstig och hade osunda värderingar, inte att de hade gjort fel. Faktum är att de kan mycket väl haft rätt i sak, men om mannen hade gjort något som var fel, hade de behövt lyfta det, så att vi kunde hantera det, istället för att själva bestämma att mobba och utesluta personen, utan att ens höra hans sida av historien. Nu får vi aldrig veta hur det verkligen stod till.
Det är ju sällan vi förstår att vi skadar andra med vårt beteende i flock. Vi gör allt för att vara med i flocken och att känna oss utanför är så hemskt att vi göra saker som går långt över vårt förnuft och värderingar. Vad är det då som gör att vissa människor står emot och inte följer strömmen? Varför vågar de säga ifrån, när ingen annan gör det? Jag tror att det i grund och botten handlar om två saker.
1. att vi ska träna oss själva att ifrågasatta det vi gör själva. Fråga oss själva om allt vi gör stämmer väl överens med sunt förnuft och mina egna värderingar.
2. Vår självkänsla. Har man god självkänsla, kan man ta emot feedback på ett bra sätt och inte se allt som sägs om saker vi gör som ett personangrepp. Man har inte heller det behovet att göra vad som helst för att passa in.
Jag älskar mina kollegor som säger ifrån och ställer frågor. De får mig att tänka till, när jag själv hamnar i den fällan att med flockmentaliteten.
Se gärna denna film (Youtube-länk nedan) och fundera på varför du ibland gör som du vill. Är det medvetna beslut, eller följer du strömmen? Hur skulle du vilja göra?