Varför tävlar vi egentligen, män mot kvinnor, kvinnor mot män, som om livet vore ett evigt OS med kön som grenar?

”Det är män som byggt världen!”
”Einstein var en man!”
Jaha? Och du är … vem exakt? Har du byggt något själv, eller rider du på gamla legender?

Samtidigt skriks det från andra hållet:
”WIFI uppfanns av en kvinna!”
Okej, fair enough. Men är det verkligen poängen att rada upp könsmärkta prestationer för att vinna en meningslös match?

Det här ständiga tävlandet mellan könen är inte bara tröttsamt, det är destruktivt. När vi skriker att vi inte behöver varandra, när vi trycker ner det andra könet för att lyfta vårt eget, då gräver vi djupare skyttegravar i stället för att bygga broar.

Sanningen?
Vi är olika. Biologiskt, fysiskt, ibland psykiskt. Men vet du vad? Det är också vår största styrka. Vi är skapta för att komplettera, inte konkurrera. Och nej, det betyder inte att du inte är stark på egen hand, men du är inte starkare av att trycka ner någon annan.

Det är inte en svaghet att säga att vi behöver varandra. Det är mänskligt.
Och kanske är det inte ens behovet som är det viktiga. Kanske är det viljan.
Kanske vill vi ha varandra, inte av nödvändighet, utan av kärlek, respekt och gemenskap.

Så varför envisas vi med att se livet som en tävling?

Ingen av oss kommer att vinna.
Vi föds på samma villkor. Vi dör på samma villkor.
Vad vi gör däremellan borde handla om samarbete, inte segrar.

Och när vi t.ex. stirrar oss blinda på löneskillnader som om de vore en tävling i vem som är mest förfördelad, glömmer vi vad kampen egentligen handlar om, nämligen rättvisa! Om vi på allvar vill förändra orättvisa strukturer, måste vi sluta använda vår energi till att tävla med varandra och i stället rikta den mot att påverka dem som faktiskt sitter på makten. Det ska vara en självklarhet att lönen baseras på skicklighet och prestation och inte på könstillhörighet.
Det börjar med hur vi för samtalet, inte mot varandra, utan med varandra.

Vi har allt att vinna på att sluta tävla och börja samarbeta.