Är jag ensam om att tycka att kommunikation är bland det svåraste som finns inom ledarskap? Det spelar ingen roll hur många kurser jag går och hur mycket jag lär mig om kommunikation, jag lyckas ändå bli missförstådd. Trots att jag själv tycker att jag är tydlig 😊
Rent principiellt anser jag att öppenhet är det bästa sättet att kommunicera – hellre kommunicera för mycket än för lite – vet jag inte, så kan jag kommunicera det, istället för att hålla tyst. Säger jag inget, kommer människor ändå att gissa och gissningar kan bli ”sanningar” som sprids, trots att de bara är gissningar. Ovetskap skapar frustration hos alla och det tar energi från alla. Trots denna princip, lyckas jag gång på gång att förarga någon som anser att jag kommunicerar för lite. Varför är det så?
Jag pratade med en guru inom området och hon ställde en motfråga, nämligen – ”Är kommunikation ensidig eller dubbelsidig?” Med ryggmärgen svarade jag ”dubbelsidig så klart, annars är det ju bara information.”
– Exakt, svarade hon. – Vad menar du? Frågade jag.
– Att den som vill veta mer också kan fråga efter mer information, svarade hon.
Efter en längre diskussion insåg jag något så självklart att det nästan blev pinsamt. Självklart är behovet av information olika hos olika människor. Vissa behöver mer information än andra, men det är ju jättesvårt för en ledare att veta när det är lagom med information. Informerar jag alla för mycket, kan vissa sluta ta till sig det då de tycker att man överöser dem med onödig information, medan andra vill ha ännu mer information. Hur ska jag göra då? Det känns som att hur jag än gör, så blir det fel för någon. Det var där gurun menade att jag hade fel, då vi som chefer behöver skapa en atmosfär där kommunikationen fungerar åt alla håll. Om du som ledare tycker att du har informerat tillräckligt och någon anser att hen behöver mer information, ska hen kunna vända sig till dig för att få mer information. Kommunikation går ju som sagt att båda hållen. Men det är lätt för vissa individer att istället för att ställa en fråga, gissa istället. Det är en kultur som vi ledare behöver ändra på. Vi måste skapa en trygghet där alla som vill, kan ställa sina frågor.
Även om detta fungerar i praktiken (jag har varit på arbetsplatser där vi har lyckats nå denna öppenhet) så betyder det inte att man ändå når fram alla gånger. Därför att kommunikation är individuellt och det som är självklart för mig är inte självklart för andra, men vi brukar glömma bort det som ledare och chefer. En förändring tar lång tid för oss ledare att förstå och acceptera, men vi låter oftast medarbetarna missförstå det genom ett informationsmöte om 30-60 minuter och ibland som en text på intranätet. Om det tog mig som ledare ett par veckor eller månader att förstå detta, varför skulle medarbetarna förstå det på ett möte?
Hur gör du för att nå fram till alla och vad gör du när vissa medarbetare utrycker att de saknar information, trots att du tycker att du har informerat?