När man själv blir alibit

Dani Dawoodson Razmgah · 2026-08-12

Jag har funderat en del på det här efter några diskussioner de senaste dagarna. Några slutade med att jag blockerade folk eftersom jag till slut inte orkade fortsätta.

Så jag tänkte försöka förklara vad jag faktiskt menar. Jag älskar Sverige. Det här är mitt land. Jag jobbar, försörjer mig, sköter mig och kan svenska bättre än genomsnittssvensken vill jag påstå. I vart fall bättre än de flesta rasister jag stött på genom åren.

Jag är heller inte blind.

Det finns människor med invandrarbakgrund som begår brott. Det finns människor som kommer hit och inte sköter sig. Det finns integrationsproblem som Sverige under lång tid har varit dåligt på att hantera. Det ska man kunna säga utan att någon skriker rasism.

Kommer man till ett nytt land tycker jag att det är rimligt att man lär sig språket, följer lagarna, försörjer sig och blir en del av samhället. Jag tycker för övrigt att kravet på att sköta sig gäller även människor som haft turen att födas här.

Jag tycker inte heller att Sverige ska ta emot fler människor än vi klarar av att ta emot och integrera. Men jag vill inte stoppa invandringen heller. Människor som behöver skydd ska kunna få asyl. Människor som kommer hit, arbetar, studerar, bygger företag, bildar familj och skapar ett liv ska kunna bli en del av Sverige.

Och yrkeskriminella och människor som begår grova våldsbrott ska straffas hårt. Om gärningsmannen heter Anders, Ahmed eller Dani spelar ingen roll för mig. Det är handlingen jag dömer, inte namnet.

Samtidigt begriper jag inte varför vi så ofta väntar tills problemen redan har exploderat. Att sätta allt yngre barn i fängelse är reaktiv politik. Jag vill veta varför barnet över huvud taget hamnade där. Vad hände i skolan? Hemma? I området? Var fanns socialtjänsten? Var fanns samhället när en tolvåring började användas av äldre kriminella?

Jag har historiskt röstat höger och liberalt. Så försök gärna bemöta det jag faktiskt skriver, men kommentarer om att jag skulle vara ”vänsterbliven” eller liknande undanbedes.

Men det finns en gräns för mig. Jag har svårt att förstå människor med invandrarbakgrund som inte bara röstar på, utan aktivt engagerar sig i invandrarfientliga rörelser där invandringen gång på gång får fungera som förklaring till problem som är betydligt mer komplicerade än så.

Att rösta är en sak. Man kan vara invandrare och vilja ha lägre invandring. Självklart. Man kan vilja ha hårdare straff, större krav på medborgarskap och en stramare migrationspolitik. En invandrare har precis samma rätt som alla andra att tycka det. Det är inte det jag pratar om. Jag pratar om nästa steg.

När man själv blir ansiktet som kan hållas upp och användas för att säga:

Titta, Dani håller ju med oss. Han är själv invandrare. Hur skulle det vi säger kunna vara rasistiskt när Dani står här bredvid oss och säger samma sak?

Där tycker jag att något händer. För då är man inte längre bara en människa med en politisk uppfattning. Ens bakgrund får ett propagandavärde.

Det här är heller ingen särskilt märklig tanke. Inom socialpsykologin finns forskning om så kallade moral credentials. Förenklat kan tidigare handlingar eller associationer som signalerar att man inte är fördomsfull göra människor mer bekväma med att senare uttrycka sådant som annars skulle kunna uppfattas som fördomsfullt. Experiment har visat just en sådan effekt. Det betyder förstås inte att varje invandrare i ett invandringsfientligt parti medvetet används på det sättet. Men mekanismen är värd att känna till.

Det finns också forskning om system "justification", alltså det till synes motsägelsefulla fenomenet att människor som själva tillhör en grupp med lägre status ibland försvarar system och hierarkier som missgynnar den egna gruppen. Forskningen ger inte en enda enkel förklaring. Det kan bland annat handla om identifikation med en större grupp, upplevelsen av kontroll och möjligheten att se sig själv som någon som kan röra sig uppåt i systemet.

Det är viktigt, för annars hamnar man i den lata förklaringen att dessa människor bara är korkade. Så enkelt tror jag inte att det är. Men historien innehåller betydligt mörkare exempel på hur människor ur en utsatt grupp har kunnat göras användbara av dem som förföljer gruppen.

Under Nazityskland användes begreppet Greifer om judar som arbetade åt Gestapo med att hitta andra judar som hade gått under jorden. De kände miljöerna, människorna, språket och koderna. Just därför var de användbara. Den mest kända var Stella Goldschlag.

Hon var en ung judisk kvinna i Berlin som själv levde gömd innan Gestapo grep henne. Hon utsattes för brutal press och misshandel och började därefter arbeta åt Gestapo. Hon sökte upp judar som levde illegalt, vann deras förtroende eller identifierade dem på gatan och bidrog till att de greps. Hur många hon förrådde är omtvistat. Historiska källor talar om minst över hundra och möjligen flera hundra.

Nazisterna hade lovat att skona hennes föräldrar. Det gjorde de inte. Föräldrarna deporterades och mördades. Stella fortsatte ändå sitt arbete. Efter kriget ställdes hon inför rätta och tillbringade många år i fängelse. Hon levde fram till 1994, då hon tog sitt liv.

Men hon var inte ensam. Historiker har identifierat omkring trettio judiska Greifer i Berlin. I det ockuperade Europa fanns dessutom kollaboratörer av många olika slag.

Och här måste man vara försiktig. För historien är inte en serietidning där alla människor enkelt kan delas upp i hjältar och förrädare. Nazisterna skapade exempelvis judiska råd, Judenräte, i gettona och tvingade dem att administrera nazistiska order. Vissa försökte rädda så många människor de kunde. Andra fattade beslut som fick fruktansvärda konsekvenser. Några vägrade. Joseph Parnes i Lviv vägrade lämna ut judar för deportation och dödades. Adam Czerniaków, ordförande för det judiska rådet i Warszawa, tog sitt liv när han ställdes inför kravet att medverka till deportationerna.

Samma system kunde alltså skapa helt olika mänskliga val. Det är därför jag inte använder historien för att säga att en invandrare som engagerar sig politiskt i Sverige 2026 är ”som Stella Goldschlag”. Det vore både historiskt ohederligt och fullständigt oproportionerligt. Vi lever i en demokrati. Ingen Gestapo står utanför dörren. Ingen hotas med Auschwitz för sin politiska uppfattning.

Min poäng är en annan. Människor kan hjälpa till att legitimera föreställningar som riktas mot den grupp de själva tillhör. Ibland medvetet. Ibland för att de verkligen delar föreställningarna. Ibland därför att de betraktar sig själva som undantaget. Jag är en av de bra. Det är de andra invandrarna man pratar om. Och just den tanken intresserar mig.

För vad händer den dag gränsen för vilka ”de andra” är flyttas? Jag tror dessutom att vi gör diskussionen dummare när vi låtsas att alternativen är antingen ”invandring är aldrig ett problem” eller ”invandringen är problemet”. Båda är intellektuella genvägar.

Sverige har integrationsproblem. Vi har kriminalitet som delvis är koncentrerad till socialt utsatta områden och grupper. Vi har människor som aldrig kommit ordentligt in i språket eller arbetsmarknaden. Vi har gjort misstag i migrations- och integrationspolitiken. Prata om det. Mät det. Forska på det. Diskutera vilka åtgärder som fungerar. Ställ krav.

Men när varje diskussion om skolan, kriminaliteten, välfärden, bostäderna eller tryggheten förr eller senare lyckas landa i samma ord, invandring, då börjar jag undra om man fortfarande analyserar samhällsproblem eller bara har hittat en väldigt bekväm syndabock.

Och när någon med min bakgrund ställer sig bredvid och säger att allt detta är okej för att han själv minsann håller med, försvinner inte problemet. Det kan tvärtom göra budskapet lättare att sälja. Jag vill aldrig vara den personen.

Inte för att invandrare måste tycka på ett visst sätt. Tvärtom. Jag vill att människor ska bedömas som individer, och då måste de självklart också få ha vilka politiska åsikter de vill. Men jag tänker inte låna ut min bakgrund som frikort åt någon annan.

Om något är rasistiskt när Anders säger det blir det inte mindre rasistiskt för att Dani står bredvid och nickar.